idag har e varit en ytterst jobbig dag. vaknade tröttare än någonsin och låg och drog mig alltför länge, tillslut blev de så att jag bara hade 40 min att fixa mig + äta på. dög superbra för mig. orkar inte bry mig om mitt utseende längre. för vem ska jag egentligen visa upp mig för. fixade bara håret och satte på mig smycken. känner inte ens att jag har nån lust att gå till skolan. mer än att jag inte trivs säger jag inte. -.-
har skickat ett mejl till skolan om att få byta till jossans klass. om inte de funkar funderar jag på att byta till jakan. fan va skönt de skulle vara.
jag kanske bara tycker synd om mig själv, men det är så det är. tänker alldeles för mycket på 9a just nu. saknar gamla tider.
under min lunch tillsammans med moa pratade vi om hur vi hade det i klassen och mycket om hur mycket vi saknade gamla klassen. det var då de gick upp för mig hur mycket man egentligen tyckte om alla. även om vi var en överdriven kaosklass så hade vi ändå roligt under våra kaosdagar. kärlek börjar alltid med bråk, är de inte så man brukar säga?
kommer aldrig glömma klassråden,  även kallat 3.e världskriget.
kommer ni ihåg föräldrarmiddagen i 7.an då vi sket i att ta hand om föräldrarna och istället snodde vi med oss kladdkakor och sprang runt och härjade i korridorerna? 
kommer heller aldrig glömma hur ett ynkligt glädjeskutt upp på vägen kunde orsaka ett hål.
och efter praon i åttan då vi hade en "berlinmur" i klassrummet.
och klassresan i 9.an som alla trodde skulle gå åt helvete men som slutade hur bra som helst, hur kul vi hade under dem nätterna.
kommer ni ihåg efter luciatåget för skolan då samlades och lyssnade på den där tråkiga julskivan. men så fastnade vi för "staffan var en stalledräng" vi tillslut skrek vi så att halva skolan hörde och trodde vi var helt dumma i huvet.
och balen såklart, den kommer man aldrig glömma. hur vi tjejer kom skrikande till dunkande musik i limmon och snodde exakt all uppmärksamhet. och sen de 2 sista timmarna då alla dansade som galna.
avslutningsmiddagen var dagen då dem första brast i gråt, tänk att det var nästa sista dagen då vi alla var en klass.
och tillslut skolavslutningen då vi tittade på klassfilmen som fick tillomed de allra starkaste att brista ut i gråt, det var nog en av dem sorgligaste stunderna jag har upplevt hittills.
vad jag menar är helt enkelt att jag tror att de allra flesta saknar den här tiden, det gör jag iallafall.